Pappa låg död i sängen

Mikaela Frohde, kundansvarig på Ljung & Sjöberg, berättar den gripande historien om hur hon som barn hittar sin älskade pappa död i sängen. Om hur hon växer upp till en högpresterande kvinna med skinande yta och trasig insida. Om den stora kraschen. Och vägen tillbaka. Och om sin mission i livet!

Alkoholen splittrar familjen
Vi bor i en fin förort söder om Göteborg och vid första anblick kunde ingen ana att min pappa hade allvarliga alkoholproblem. Det är alltid städat och fint hemma hos oss. Jag och mina två syskon är välklädda och fina i håret. Några ser säkert igenom fasaden, men ingen säger något. Pappa är ju så snygg, trevlig och rolig. Men bakom fasaden är livet stundtals en tröstlös kamp och när jag är tolv år skiljer sig mina föräldrar. Spriten har en gång för alla splittrat vår familj.

Han är väl full
Fjorton år gammal ska jag utföra operation dagsverke för min skola och tjäna ihop 100 kr till en hjälporganisation. Jag bestämmer mig för att städa hemma hos pappa och ringer honom flera gånger på förmiddagen för att kolla om han är hemma. Inget svar. Till slut tar jag mammas nyckel och cyklar dit. När jag öppnar dörren ropar jag som vanligt, men får inget svar. Han är väl ute. Så ser jag att han ligger i sängen inrullad i täcket med ena armen på nattduksbordet Jag tänker att han säkert är full och sover ruset av sig.

Varför rör han inte på sig?
Trots en påtaglig obehagskänsla börjar jag med att öppna hans post. Han har alltid högar med oöppnad post på skrivbordet och jag tycker om att hjälpa honom att öppna den. Där jag sitter vid skrivbordet kan jag se honom i hans sovrum. Obehagskänslan tilltar. Varför rör han inte på sig? Varför hör han inte mig? Efter en stund lämnar jag lägenheten, men samtidigt känner jag att jag behöver ringa mamma för att berätta att han bara sover och sover. Jag går in igen och lånar telefonen i köket. Mamma säger att hon kommer direkt. Hon arbetar nära pappas lägenhet.

Ambulansen kommer
När mamma kommer står jag i hallen. Mamma går in till pappa, kommer snabbt tillbaka och säger att vi genast måste ringa efter en ambulans. Hon kommer inte ihåg numret, vilket jag upplyser henne om. Hon talar med operatören och säger saker som jag inte hör.

Har det gått en minut eller halvtimme? Jag saknar helt begrepp. Sirenerna ljuder i alla fall på gatan nedanför. Jag stänger in mig i badrummet, bara står där, oförmögen att röra mig. Tänk om det är något allvarligt? Tanken är så hemsk att jag genast förtränger den. Jag hör hur ambulanspersonalen kommer in i lägenheten och hur de samtalar. Jag tvingar mig att öppna dörren lite grann och hör då min mamma säga – ”det var i alla fall ett bra sista samtal”. Vad menar hon? Varför säger hon så? Kvar i badrummet hör jag hur ambulanspersonalen lämnar lägenheten med pappa. ”Pappa” vill jag skrika, men jag är tyst.

Som i trans
Jag smyger ut från toaletten. Mamma säger att hon inte vet något, utan att de kör pappa till sjukhuset. Det är som om jag har kastats in i en ny, skrämmande, verklighet. Vad ska jag göra? Mamma säger åt mig att jag ska köpa en glass på vägen hem, medan hon åker till sjukhuset. Jag frågar inget mer. Som i trans gör jag som hon sagt, köper en glass och cyklar hem. Väl hemma så börjar jag maniskt att städa köket.

Skam, skuld och förträngd sorg
Några timmar senare kommer mamma hem. Trots att jag egentligen inte vågar tvingar jag mig att fråga hur det gått. Hon skakar bara på huvudet. Där och då sköljer insikten över mig.  Jag börjar hyperventilera okontrollerat. Min älskade pappa är död. DÖD.

Det är en sorglig tid som väntar, men mina försvarsmekanismer är starka. För det mesta lyckas jag förtränga saknaden och sorgen och spela rollen som en av alla andra tonåringar i min närhet. Att vara som alla andra är viktigt. Jag intalar mig att pappa inte dog av alkoholen, utan av en ”vanlig” hjärtattack. Som så många ”normala” dör av. Först decennier efteråt förstår jag att min egen reaktion beror på den massiva skam och skuld som är kopplat till alkoholism.

Kraschen
Åren går. På ytan är jag högpresterande inom alla områden i livet och har höga förväntningar på min omgivning, men framförallt på mig själv. Jag ska vara framgångsrik, vältränad, snygg och världens bästa mamma. Framförallt är jag mästare på att se och ta hand om andras behov. Redan i 25-årsåldern hamnar jag i en första kris. Av en psykiater får jag valet mellan en ”quick fix” i form av piller eller en långsam ”fix” i form av terapi. Jag väljer ”quick fixen” eftersom jag inte tycker att jag har tid med något annat. Det tar ytterligare femton år, flera diagnoser, otaliga terapitimmar och perioder av medicinering innan jag i 40-årsåldern kraschade fullständigt i en utmattningsdepression.

Avgörande insikter
Efter utmattningsdiagnosen vänder och vrider jag på varenda känsla och beteende. Så träffar jag en terapeut som frankt upplyser mig om att jag är ”medberoende”. Först förstår jag inte vad hen menar? Finns det ens något sådant begrepp? Idag vet jag att de flesta av mina känslomässiga problem och beteendemönster har sin grund i att jag växte upp med en förälder som var alkoholist. Även om han aldrig var våldsam så har vi alla närstående anpassat oss till honom på olika sätt. Vi utvecklade beteenden som var livsnödvändiga när vi levde nära honom och hans beroende. Samma beteenden blev till min värsta fiende som vuxen.

Tänk om jag vetat
Det hade varit skönt att tidigt förstå att jag inte var ensam om att uppleva det jag upplevde. Och att förstå vad själva kärnproblemet var och vad som var lösningen. Om någon verkligen hade vågat fråga mig hur jag mådde, vågat skrapa på min hårda yta och sett mig i sorgen så tror jag att jag hade sluppit år av fruktlös terapi, oro, ångest och medicinering.

Var femte barn
Var femte barn växer upp med missbrukande föräldrar i Sverige idag. VAR FEMTE! Ändå är det nästan uteslutande alkoholisten som är föremål för omgivningens fokus, erbjuds hjälp och får glada tillrop om hen lyckas bli nykter. Att leva med ett medberoende är som att ha en sjukdom som ingen erkänner som ett problem. Vår lösning blir ofta läkemedel och år av missriktade rehabiliteringsinsatser.

Min mission
Idag lever jag ett rikt och balanserat liv tillsammans med man och tre söner. Jag har insikter om mig själv och livet och har fungerande verktyg för att hantera den största utmaningen i mitt liv; mig själv. Jag brinner för att bryta skammen kring beroendesjukdomen och sprida kunskap om hur man utvecklar ett beroende, hur omgivningen påverkas och att barn och vuxna som lever med en alkoholist behöver hjälp. Hjälp som adresserar skammen, skulden, kontrollbehovet, bekräftelsebehovet och behovet av att leva genom andra. Och detta har jag sedan några år tillbaka förmånen att ägna mig åt på daglig basis i rollen som kundansvarig på Ljung & Sjöberg.

Ni gör skillnad!
Slutligen vill jag rikta ett tack till alla fantastiska chefer, HR-specialister och medarbetare som jag möter varje dag. Ni gör verklig skillnad! För individer med alkohol- och drogproblem, men också för barn, anhöriga, arbetskamrater och för de verksamheter ni driver.

 

Redaktör och granskare: Åsa Yacoub, Kommunikationsansvarig

Kontakta oss så hjälper vi dig!

Är du som chef eller HR orolig för en medarbetare? Eller är du orolig för egen del?



    Kontakta oss: 08-24 32 00 | info@ljungsjoberg.se

    Genom att klicka på "Kontakta mig" nedan så godkänner jag att Ljung & Sjöberg lagrar mina personuppgifter i max 30 dagar för att kunna kontakta mig.