Orolig för att en medarbetare har stressrelaterad problematik?

Hjärnan & Stress

Slåss, fly eller frys

Tänk att vi går i skogen och plockar svamp. På toppen av en kulle ställs vi öga mot öga med en fullvuxen brunbjörn som reser sig på bakbenen. De flesta av oss kommer att vända sig om och springa. Några kanske börjar skrika och vifta med armarna och ytterligare några kommer att bli som förstenade.

Att överleva på savannen

För att säkra vår fortlevnad har evolutionen gjort att vi utvecklat automatiska svarsbeteenden som hjälper oss att hantera en omedelbar och livshotande fara, t.ex. mötet med ett vilt djur. Dessa reaktioner brukar på engelska kallas fight, flight or freeze. Reaktionen sker blixtsnabbt. Vi går på autopilot. Nivån av stresshormonet kortisol ökar och gör att hjärtat slår hårdare och snabbare för att pumpa mer blod till centrala muskelgrupper. Funktioner som inte är viktiga för att hantera faran, t.ex. matsmältningen, minskar. När faran är över återgår hjärnan och kroppen till normalläge.

Stressreaktion – från nödvändig till fiende

Evolutionen har alltså gett oss ett stressystem som är designat för att hantera omedelbar och kortvarig fara. Vi lyckas fly. Vi lyckas besegra vår motståndare. Eller vi dör. I dagens västerländska samhälle ställs vi mycket sällan inför denna typ av akuta och livshotande faror. Desto vanligare är ihållande oro och stress kring jobb, ekonomi, dagishämtning, matlagning, fritidsaktiviteter och sociala aktiviteter. Denna stress är inte livshotande, men aktiverar samma uråldriga system i kroppen som mötet med ett vilt djur. Problemet är att vi inte flyr, vinner eller blir uppätna så att stressreaktionen går över snabbt. Istället går stressystemet på högvarv under lång tid, något det inte är designat för. Stresshormonet kortisol som är centralt för att öka våra chanser att klara av omedelbar och livshotande fara blir istället vår fiende.

Stressmotorn Amygdala

Amygdala – en mandelstor struktur långt in i tinningloben i vår hjärna – är visselblåsaren i vårt stressystem. Kanske ska vi hålla ett tal på ett bröllop. Amygdala signalerar fara och aktiverar stressystemet trots att de andra gästerna knappast utgör ett hot mot vårt liv. Hjärtat hamrar i bröstet, andningen är ansträngd och munnen torr. Slåss eller fly? Vi är uppmärksam på varenda litet tecken från åhörarna. Vi tvingar fram den där inövade öppningen. Hör skratten. Vi är igång. Faran är över, kortisolnivåerna sjunker och pulsen går ner.

Stress som föder stress

Amygdala signalerar alltså fara och drar igång stressystemet, vilket leder till ökade kortisolnivåer. I en självgenererande process kan Amygdala sedan reagera på de ökade kortisolnivåerna och signalera ännu mer fara. Denna kedjereaktion skulle snart resultera i panik – ett tillstånd som knappast är optimalt i en hotfull situation – om inte stressystemet hade ”bromsar” som balanserade Amygdalas aktivitet.

Stressbromsarna

En sådan broms finns i hippocampus, en del av hjärnan som också svarar för viktiga minnesfunktioner. Hippocampus balanserar Amygdala, vilket gör att vi inte reagerar så känslomässigt som vi annars skulle göra. Även frontalloben, och särskilt den del som kallas prefrontala kortex, balanserar upp Amydala och hindrar oss från att reagera irrationellt på upplevd fara. Prefrontala kortex är också centrum för vårt analytiska tänkande och har en viktig roll i att begränsa impulser. När vi är panikslagna inför bröllopstalet kan denna del av hjärnan påminna oss om att de andra bröllopsgästerna faktiskt är vänner och bekanta som i allmänhet vill väl. Det finns inget skäl att lägga benen på ryggen och fly.

Amygdala tar över

Balansen mellan Amygdala å ena sidan och Hippocampus och Frontalloben å andra sidan är alltså viktig för att vårt stressystem ska fungera funktionellt. Men vad händer vid kronisk stress och långvarigt förhöjda kortisolnivåer? Det är nu kortisolet visar sin destruktiva sida. Höga kortisolnivåer under lång tid kan nämligen göra att Hippocampus fungerar sämre och bokstavligt talat krymper i storlek. Kortisolet dödar helt enkelt nervceller i Hippocampus. Och när Hippocampus krymper blir den en svagare broms till Amygdala, vilket ytterligare ökar stressen. Men inte nog med det. Även frontalloben krymper av långvarigt höga kortisolnivåer. Amygdalas två främsta bromssystem blir alltså mindre och svagare, vilket leder till en ond spiral med ännu mer stress, högre kortisolnivåer och så vidare.