Vår historia

Från Handels till Maria Beroendecentrum
När jag rör mig på stan är jag paniskt rädd för att stöta på någon som jag känner. Någon som ställer den oundvikliga frågan vad jag ”sysslar med” nuförtiden. Sex år efter min examen från Handels. Sex år då mina kursare har hunnit komma en bra bit i sina karriärer. Själv har jag just avslutat en behandling för alkohol- och drogberoende. Ett beroende som lett till att jag förlorat jobbet under – milt uttryckt – trassliga omständigheter. Som lett till att min ekonomi är körd i botten. Som gjort att jag skadat mina föräldrar och alla andra som bryr sig om mig. Och som nästan kostat mig livet. Bokstavligen.

Prestigeförlusten är värst
Trots alla konsekvenser är det prestigeförlusten i min kraschade karriär som bekymrar mig mest i min nyvunna nykter- och drogfrihet. Senare ska jag få lite friskare perspektiv på det hela, men när jag smyger in på arbetsförmedlingen på Södermalm är det av rädsla för att ”bli avslöjad” som mitt hjärta rusar.

Ångest i en föreningslokal på Södermalm
Jag har sprungit på självhjälpsmöten under nästan ett års tid innan jag går på mitt första möte nykter och drogfri. Ibland har jag kommit till mötena direkt från någon krog och smitit tillbaka omedelbart efteråt. Andra gånger har jag med mig både piller och pulver och smyger in på toaletten under mötet för att ”bättra på” ruset. Men nu är jag alltså på mitt första möte i nyktert tillstånd. Jag har abstinens, andas snabbt och ytligt och är torr i munnen.

Preppy kille med tio behandlingar under bältet
Mötet drar igång och ordet går runt. Det är omöjligt att ta in vad de andra säger, jag är fullt upptagen med att ”hantera” mig själv. Men så tränger sig några ord igenom. Som ett avlägset eko hör jag någon berätta att han har varit på ett tiotal behandlingar. TIO behandlingar. Nyfikenheten övervinner ångesten och jag lyckas lyfta blicken och fokusera på honom som talar. Först är jag säker på att jag har sett fel. Eller hört galet. Det är ingen sextioåring märkt av decennier av hårt leverne som sitter där, utan en kille i min egen ålder med ljusblont vågigt hår, väl struken ljusblå skjorta och beige chinos. Mer som en ”preppy” figur från norra förorterna.

Ett brinnande skrivbord i Bryssel
Preppykillen fortsätter sin berättelse. Nyutexaminerad och med ett konsultjobb i Bryssel röker han heroin på kontorstoaletten. Väl tillbaka vid skrivbordet tänder han en cigarett. Och när heroinruset kickar in på allvar somnar han. När han vaknar står pappershögarna på skrivbordet i full brand. Efter skrivbordsincidenten flyr Martin, som han heter, Bryssel i panik och flyttar hem till Sverige. Han har dock några plågsamma år i Stockholm kvar innan han slutligen hittar nykterheten.

Killen med rottweilern
Mötena är den fasta punkten i min tillvaro. Eftersom jag inte har några vänner kvar efter de sista destruktiva åren betyder det sociala umgänget med andra mötesdeltagare extremt mycket, särskilt ”hänget” efter mötet för yngre personer på lördagskvällarna. Sakta men säkert sänker jag garden och börjar lära känna fler och fler.

Ett återkommande ansikte på lördagsmötena är en blond kille som heter Magnus. Han kommer alltid med en gigantisk Rottweiler i släptåg. Magnus brukar berätta dråpliga historier från sitt drickande och har en förmåga att formulera sig på ett sätt som gör att åhörarna snart vrider sig av skratt. Vi har hälsat några gånger, men jag har snabbt vikt undan med blicken.

Totalhaveri inför en publik på 2 000
Magnus är programledare för en populär radioshow. På ett möte berättar han om när han ska vara konferencier på en östersjökryssning tillsammans med 2 000 av sina lyssnare. Redan när han kliver upp på scenen är han kraftigt berusad. Han vaknar upp i en ”okänd” hytt påföljande morgon med bara en sko och enbart fragmentariska minnen av föregående kväll. Han smyger sig ut från hytten, stapplar upp på däck och ställer sig vid relingen för att hoppa. Vid dryga trettio är han beredd att en gång för alla sätta punkt för den tröstlösa kampen mot alkoholen.

”…annars kommer du att DÖ!”
Jag börjar umgås med både Martin och Magnus. Martin och jag brukar träffas på något fik i anslutning till möteslokalerna. Med frenesi föreläser han för mig om allt jag måste göra för att hålla mig nykter. Föreläsningarna ackompanjeras alltid av ett maniskt viftande med högerhandens pekfinger och avslutas utan undantag med ett konstaterande att om jag inte gör allt han säger så kommer jag att ”DÖ, fattar du, DÖ!”. Martin jobbar som rekryteringskonsult, men snart förstår jag att hans verkliga kall är att ”rädda” alkoholister. Jag kan inte påminna mig att någonsin ha träffat en mer engagerad människa.

En öppning för karriärbyte
Med Magnus är det mer tvåvägskommunikation. Vi är nybörjare i nykterheten och delar utmaningar och erfarenheter. Det visar sig att vi har nyktrat till exakt samma dag. Vi börjar spela badminton en gång i veckan och äter middag på stan då och då. Magnus berättar att han tvivlar på sin yrkesmässiga framtid. Reklamradio är en pressad bransch med täta nedskärningar och även om han älskar sitt jobb så har han svårt att se en framtid där.

Igenkänning
Efterhand anser väl Martin att han har gjort sitt när det kommer till att banka vett i mig och våra samtal utvecklas mer mot en dialog. Vi känner igen oss i varandras vansinniga framfarter. Det är skönt att ha någon att dela skulden och skammen över all skada vi har orsakat våra familjer, vänner och arbetsgivare.

Mästare på manipulation
Vi konstaterar att vi har lyckats upprätthålla fasaden på våra arbeten långt efter den tidpunkt då våra vänner har sagt tack och hej och våra familjer nära nog har gett upp.  Konsekvent har vi lyckats lura och manipulera arbetskamrater och chefer. Magsjuka. Influensa. Ångest. Depression. Sjuka släktingar. Påhittade fysiska och psykiska problem för att förklara varför vi inte dyker upp på jobbet, varför vi beter oss konstigt, varför vi sluddrar, varför vi missar arbetsuppgifter och varför vi hamnar i konflikter. Och så en lång rad incidenter. Besök på arbetsplatsen mitt i natten. Forsande näsblod på veckomötet. Svimningar. Somnar på viktiga möten.

Varför drar ingen i nödbromsen?
Vi återkommer alltid till frågan hur individer med alkohol- och drogproblem tycks kunna härja ”ostört” så länge på jobbet? På självhjälpsmötena hör vi otaliga historier som liknar våra egna. Personer som lyckas hänga kvar vid jobbet in i det sista trots att alla andra områden i livet rasat sedan länge. Hur är det möjligt? Av ren självbevarelsedrift borde arbetsgivare sätta stopp mycket tidigare. Riskerna är ju uppenbara. En väktare som ”betalar” drogskulder med information om säkerhetstransporter. En kirurg som är påverkad under operation. En berusad säljare som krockar med firmabilen. Ekonomichefen som skickar bluffakturor för att finansiera sitt drogberoende. Och så vidare.

Tänk om jag har fel?
Efter många samtal och en hel del research kommer vi fram till att det måste handla om brist på kunskap. Sinnebilden av hur en alkoholist eller narkoman ser ut är så djupt rotad att chefer medvetet och omedvetet sorterar bort – ibland uppenbara – signaler på att en medarbetare har alkohol- eller drogproblem. Och när man väl börjar ana att det kan handla om dessa problem väntar man in i det sista med att agera av rädsla för att felaktigt ”anklaga” en medarbetare för att vara alkoholist. Resultatet? Alla är förlorare. Individen fortsätter att förstöra sitt liv och arbetsgivaren drabbas av omfattande konsekvenser.

Jobbet är nyckeln
Att ha kvar jobbet är också extremt viktigt för personer med alkohol- och drogproblem, både för pengarna och som den ofta sista brickan i fasaden att man är okej. Vi inser att just det faktum erbjuder möjligheter. Arbetsgivaren har en unik möjlighet att ställa krav som backas upp av kännbara sanktioner, en möjlighet som familj och vänner ofta saknar.

En unik möjlighet att rädda liv
Efter många långa samtal har vi hittat vårt kall. Vi ska lära arbetsgivare att se och ta tag i alkohol- och drogproblem tidigt. Genom att vägleda chefer i att ställa tydliga krav på att medarbetaren ska delta i rehabilitering kommer vi att kunna bidra till att individen slipper de sista destruktiva åren som vi själva har upplevt. Och arbetsgivarna skulle slippa år av kostsamma konsekvenser. Vi vet att motståndet hos individen ofta kommer att vara starkt i början, men med arbetsgivarens kravställning ser vi en möjlighet att få igång en behandlingsprocess där probleminsikt och motivation i sin tur kan skapas. Under en kreativ eftermiddag formulerar vi vår vision: ”Att hjälpa arbetsgivare att rädda liv”.

Ett rivningskontrakt på en bakgata
Kanske skulle vi rentav kunna försörja oss på vårt kall. Just försörjningsfrågan är särskilt brännande för egen del eftersom jag är både kraftigt skuldsatt och saknar regelbunden inkomst. För att få det att gå runt jobbar jag som grovarbetare på byggen när tillfälle bjuds. Trots bristen på pengar lyckas vi få tag i ett rivningskontrakt på en bakgata nära centralstationen och hittar lite billiga begagnade möbler och två gamla datorer.

Kallringa på heltid
Vi börjar med att sätta upp två datum för utbildningar, knåpar ihop en kursinbjudan och sätter igång att ringa potentiella kunder. Efter hundratals samtal och mail utan en enda anmälan tvingas vi inse att vi inte sitter på en ”naturlig” kioskvältare. Med dårars envishet fortsätter vi att ringa och när det är alltför dystert tittar vi på ett klipp med Sasha Baron Cohens Kazakstanska reporter Borat. Efter några minuters skrattande är vi redo för ytterligare några timmars kallringande. Till slut lyckas vi i alla fall få några vänliga HR-själar att förbarma sig över oss. Faktum är att vi näst intill tjatar in dem till våra utbildningar.

Ett kritiskt ögonblick inför premiären
Klockan har passerat elva kvällen innan vår första utbildning och vi har just upptäckt en mindre katastrof. Projektorn som vi ska använda befinner sig i bagageluckan på en bil som står på långtidsparkeringen Benstocken vid Arlanda, medan bilens ägare befinner sig i Frankrike. Först sitter vi bara och stirrar rakt fram, men tre timmar senare har vi lyckats få tag i en extranyckel till bilen och tagit oss ut till Arlanda. Återstår bara att övertyga vakten att släppa in oss mitt i natten för att ”hämta” en grej i en bil som inte är vår. Otroligt nog lyckas det. Ytterligare ett antal timmar senare sitter vi med en bunt ifyllda kursutvärderingar och känner oss ungefär som om vi just har vunnit presidentvalet i USA efter en lång och krävande valkampanj.

En skyldighet att leverera
Vi har en vision om att vi ska lära chefer se och ta tag i alkohol- och drogproblem. Men sen då? Om vi övertygar chefer att ta steget och agera har vi nästan en moralisk skyldighet att kunna erbjuda en kvalitativ fortsättning. Samtidigt är vi långt ifrån redo att själva starta en behandlingsverksamhet. Istället gör vi en del research och tecknar samarbetsavtal med de två behandlingshem som vi bedömer som bäst.

Vårt första individärende
Lagom till att bläcket torkat på avtalen med behandlingshemmen händer det. Vi får vårt första samtal från en orolig arbetsgivare. Martin och jag ser på varandra. Det är nu det gäller. Jag kastar mig på datorn och börjar förbereda en skriftlig behandlingsöverenskommelse, medan Martin ringer till den ena av våra nya samarbetspartners för att boka en tid för en utredning. Först har han uppenbara problem att få tag i rätt person, men till slut så går det. Jag hör hur han beskriver ärendet och så tystnar han. Jag håller andan. ”Två veckor”, nästan skriker han ögonblicket senare. Efter en stunds intensivt argumenterande avslutar han samtalet. ”Dom har fullt och kan ta emot först om två veckor”, säger han och skakar uppgivet på huvudet. Vi stirrar på varandra. Vad ska vi göra nu? Vi som har gjort en poäng av att cheferna ska agera utan dröjsmål ska nu försöka förklara varför de ska vänta i två veckor.

Vi vill mer än branschen vill
Ju fler rehabiliteringsprocesser vi är inblandade i, desto tydligare blir det att vi måste ha vår egen utrednings- och behandlingsverksamhet. Vårt löfte – att lösa alkohol- och drogproblem på jobbet – kräver att vi har kontroll på hela processen. En central del av framgångsreceptet är att erbjuda snabba och tydliga processer där arbetsgivaren har insyn. När motivationen hos klienten sviktar ska ”laget” runtomkring – där arbetsgivaren har den viktigaste rollen – agera snabbt och både ställa krav och stötta så att inte behandlingsprocessen avbryts eller går åt fel håll.

Kommunikationen mellan arbetsgivaren och rehabiliteringsaktören är helt avgörande för ett lyckat resultat. Och hur vi än försöker får vi det inte att fungera med våra underleverantörer. Allt tar för lång tid, vi får ligga på för att få fram relevant information och tveksamma beslut fattas utan att vare sig vi eller arbetsgivaren vidtalas. Vi kan inte leverera den process och den servicenivå som vi vill och hamnar hela tiden i situationer där vi får be om ursäkt.

Riktigt risiga namnförslag
I samma veva som beslutet om att starta egen behandlingsverksamhet mognar fram blir det klart att Magnus, killen med Rottweilern, ska kliva in som partner i Ljung & Sjöberg AB, vårt gemensamma bolag. Magnus lyfter tidigt frågan om att hitta ett nytt namn till företaget eftersom vi nu är tre delägare. Samtidigt inser han att lösningen inte är att hänga på ett ”Johansson” i början eller slutet.

Magnus tycker istället att vi borde ha ett namn som ger en indikation om vad vi gör, snarare än något som låter som en ”advokatbyrå”. Således börjar han bombardera Martin och mig med namnförslag. Jag minns att han är särskilt entusiastisk över ”Prealkna”. I ett mail som osar nybyggarglädje förklarar han pedagogiskt att namnet är konstruerat av ”PRE som i förebygga, t.ex. som i preventivmedel, ALK som i alkohol och NA som i narkotika” (ordagrant återgivet). Det är svettigt att parera alla förslag utan att samtidigt framstå som negativ och ”döda” entusiasmen. Till Martins och min stora lättnad trängs namnfrågan snart undan av andra utmaningar.

Nästan slagsmål
Martin och jag är modstulna efter månader av ”kallringande”. Vi tror stenhårt på vår vision, men alla nej vi får börjar få oss att tvivla på oss själva. Har vi vad som krävs för att klara av det här? För egen del är också ekonomin och försörjningen ett ständigt orosmoment och vi är fortfarande en bra bit ifrån att kunna ta ut några löner. Inte ens Borat förmår längre lyfta stämningen på kontoret.

Dagen då Magnus och Sigge, den respektingivande hunden, ska dyka upp på vårt provisoriska kontor för första gången börjar inte heller bra. Vi har båda sovit dåligt och är mer oroliga och lättirriterade än vanligt. Det börjar med tjafs om vems tur det är att städa toaletten och när väl Magnus gör entré har det hela avancerat till att vi står och skriker och puttar på varandra. Magnus har senare berättat att han i den stunden kände vissa tvivel över hur klokt hans beslut att växla karriär var. Snart är det dock uppenbart att Magnus närvaro ger ett ovärderligt tillskott av energi och självförtroende. Medan Martin och jag tenderar att ta varje ”nej tack” som ett personligt misslyckande ser Magnus det som ett bevis på att motparten inte förstår sitt eget bästa.

Bankkontot nära noll
För att få tillstånd att starta behandlingsverksamhet behöver vi en annan lokal. Vi hittar en lokal på Munkbron i Gamla Stan som har stått tom länge. Vid första anblicken verkar den alldeles för stor, men hyran är låg och efter ett antal sömnlösa nätter beslutar vi oss för att ta den. För att kunna starta behandlingen behöver vi också göra våra första anställningar. Även om vi har börjat få in lite intäkter så är det långt ifrån givet att vi kommer att klara av detta hisnande steg. Jag har gjort noggranna beräkningar över vår ekonomi och kommit fram till att vårt bankkonto kommer att bottna på cirka 5 000 kr efter att första hyran och lönerna är betalda. Någon månad senare visar saldot 5 013 kr, men vi har full behandlingsgrupp formligen vibrerar av stolthet.

Mångordigt svammel
Det första året talar vi mycket om att vi erbjuder ett ”helhetskoncept” rörande alkohol- och drogproblem på jobbet. Under en utbildning på ett av landets största byggföretag får vi frågan vad detta ”helhetskoncept” egentligen innebär? Tio minuter och en väldig massa ord senare är det uppenbart för alla i rummet att vårt ”helhetskoncept” inte är så klart i konturerna.

Vi förstår äntligen vad vi gör
Först när vi kommit igång på allvar med vår utrednings- och behandlingsverksamhet och har varit inblandat i ett antal rehabiliteringsprocesser klarnar konturerna i vårt erbjudande. Vi löser helt enkelt alkohol- och drogproblem på jobbet genom att ge arbetsgivare rätt kunskap, verktyg och stöd. Kunskap för att se problemet och veta hur man ska agera. Omfattande personligt stöd genom både utrednings- och rehabiliteringsprocessen.  Vi stöttar chefer i att våga inleda en utredning och ställa krav på medverkan i behandlingen. Och vi ger arbetsgivarna insyn och kontroll över processen. Individen i sin tur får en unik möjlighet att genomgå en högkvalitativ behandling och bli nykter och drogfri. Vi är också tydliga med att det krävs en motprestation av individen. Om det visar sig att hen inte är beredd att ta ansvar för sin del stöttar vi arbetsgivaren att driva processen mot att anställningen avslutas.

Vi når resultat
Nyckeln är att vi når resultat i våra processer. Det mest önskvärda resultatet är naturligtvis att medarbetaren blir nykter och drogfri, men ibland finns inte förutsättningen och då är det bäst att skiljas åt. Ingen gynnas av ändlösa rehabiliteringsprocesser som inte leder någon vart. Vårt sätt att driva processen mot ett tydligt resultat visar sig vara uppskattat hos många arbetsgivare som är frustrerade över långa, otydliga och resultatlösa processer.

Vi lämnar ”alla gör allt”
Vid sidan av vårt behandlingsteam existerar bara en roll i företaget. Alla vi som inte jobbar med behandling är ”kundansvariga” och gör allt ifrån att vägleda arbetsgivare i rehabiliteringsprocesser till att hålla utbildningar och sälja. I takt med att verksamheten växer upplever vi ett alltmer trängande behov av att specialisera rollerna. Det första steget är att skapa en egen roll – ”rehabiliteringskoordinator” – för arbetet med att stötta arbetsgivare i rehabiliteringsprocesser (idag Chefshandledare).

En märklig jobbansökan
Strax efter att vi har gjort denna uppdelning och två av våra kundansvariga har blivit rehabiliteringskoordinatorer kommer Martin inrusande på kontoret. I farten ropar han att han har träffat en tjej som är en perfekt kandidat för att komplettera det decimerade kundansvarigteamet. Jag har fullt upp för stunden och ber honom att säga åt henne att skicka in en skriftlig ansökan.

Några dagar senare vidarebefordrar han ett mail från en ”Sarah”. Först förstår jag inte vad det är, men så inser jag att det är den ”ansökan” som jag efterfrågat. I mailet berättar Sarah hur hon på grund av alkohol- och drogberoende har fått sparken från sju olika jobb. Jag slås av att hon presenterar det ungefär som om det är en merit i nivå med en MBA-examen från Harvard. Några dagar senare för Martin återigen in samtalet på Sarah. Vi diskuterar ett tag och efter en stund går jag motvilligt med på att träffa henne.

Premiär bakom mikrofonen
Så fort hon dyker upp i dörren känner jag igen henne. Jag minns hur jag sitter i en av de bakre bänkraderna som en av mer än hundra deltagare på Stockholms största självhjälpsmöte. När mötesledaren öppnar upp för deltagarna att komma fram och tala – eller ”dela” som man säger – stövlar en tjej på några och tjugo fram till mikrofonen. Utan ett ögonblicks tvekan tar hon till orda och berättar att hon går en behandling och att detta är hennes första möte. Under tjugo av mötets totalt sextio minuter berättar hon med hög intensitet och stor detaljrikedom om sin väg ner i avgrunden. När hon avslutar med att läsa upp en dikt som hon skrivit är det säkert mer än ett par ögon som är fuktiga.

Hur gick det till?
Några veckor senare har Sarah varit på ”intervju” med Magnus och flera andra medarbetare. Hon har också fått förbereda och genomföra en ”dragning” för oss. I varje steg av processen har min intention varit att avsluta det hela, men av någon anledning sitter jag nu här och ska komma överens om de ekonomiska villkoren för ett halvtidsengagemang. Även om jag inte kan sätta fingret på vad så anar jag någon dold kvalitet som fått mig att gå vidare i processen.

Att interagera med en fasad
Ett av mina främsta intryck av Sarah under hennes första år är att det mesta kring henne är väldigt vagt. Då och då swischar hon in på kontoret, men allt som oftast vet jag inte var hon är eller vad hon gör. Och det är inte som om jag inte frågar. Tvärtom, bitvis är jag på henne som en igel. Hon lyckas tidigt få in två större kunder och hennes redan goda självförtroende når oanade höjder. Utöver dessa tidiga framgångar är resultaten långt ifrån tillfredsställande.

Jag har flera samtal med henne, men upplever det alltid som om jag inte når fram, som om jag inte får någon verklig kontakt. Allt är glättigt och vagt. Även på de mest raka frågorna får jag svävande svar. På den direkta frågan var hon hållit hus under gårdagen kan jag få svaret att hon varit på kundmöten och sedan suttit och ringt på något café. När jag sedan följer upp med att fråga vilka kundmöten hon varit på får jag en lång utläggning där en massa företagsnamn nämns i olika sammanhang. Min fråga är fortfarande obesvarad.

Sparken för åttonde gången
Efter ungefär ett år har jag fått nog och bokar in ett samtal med henne. Jag går rakt på sak och konstaterar att det inte fungerar, att det är hög tid att våra vägar skiljs åt. Baserat på tidigare erfarenhet förväntar jag mig en lång utläggning om varför det fungerar ”alldeles utmärkt”, men hon sitter bara där tyst. Så ser jag en tår rinna nerför kinden. Och så ännu en. Snart snyftar hon okontrollerat. Orden väller fram och det är inte den vanliga innehållslösa svadan. Istället berättar hon om hopplösheten och föraktet hon känner inför sig själv och om skammen över att förlora ännu ett jobb.

Äkta för första gången
För första gången har jag kontakt med tjejen bakom den glättiga masken och i samma stund tänds hoppet. Kanske är det ett verkligt genombrott. Kanske finns det en väg. Samtalet slutar med att vi kommer överens om att hon ska få en sista chans. Under de återstående två veckorna innan sommaren ska hon sköta sina arbetstider exemplariskt och boka minst tjugofem nykundsmöten. Hur mycket jag än hoppas på att det ska gå vägen ser jag det som en avlägsen möjlighet. Men när jag dyker upp på kontoret nästa dag och hon redan är i full gång med att ringa börjar jag på allvar ana att något har hänt. Hon gör ett avbrott i ringandet och ser på mig utan att säga något, men jag tror mig förstå. Hon har kastat masken och känner sig på samma gång sårbar som hoppfull.

Idag, nio år efter det kritiska samtalet, är Sarah VD och formellt min chef och vi talar med varandra dagligen. Våra samtal är ofta livliga, hon vill gasa och jag vill bromsa, men vi lyssnar alltid på varandra och ofta möts vi någonstans i mitten. Framförallt är hon idag en av mina närmaste vänner och jag är full av beundran inför den personliga och yrkesmässiga resa hon har gjort.

Redaktör och granskare: Åsa Yacoub, Kommunikationsansvarig