Spelberoende berättar: det stora nedslaget

I en tidigare artikel – Spelberoende berättar: en vardag kantad av spel – har vi skildrat hur vardagen kan se ut för någon som är fast i ett spelberoende. Detta är fortsättningen…

Det har nu gått ett par månader sedan jag stannade uppe hela natten och lyckades förlora 15 000 kronor på mitt favoritcasino. Majoriteten av min tid har sedan dess gått ut på att vinna tillbaka dessa pengar. Dock utan resultat. I alla fall positiva sådana. Jag har nämligen lyckats spela bort ytterligare tusenlappar.

Samtidigt som jag ser pengarna försvinna från kontot blir min situation allt mer ohållbar för varje dag som går. Jag har verkligen försökt att skaffa pengar på annat håll. Bland annat har jag frågat både nuvarande och gamla vänner om hjälp. Resultatlöst. Kanske för att min historia inte var tillräckligt genuin? Nej, det är bättre om de inte vet sanningen.

Förutom att ha frågat mina vänner om pengar har jag även frågat min chef om jag inte kan få en förskottsbetalning på lönen. ”Min bil har ju gått sönder och min sambo har varit hemma och vabbat denna månad”, försöker jag. Han köper dock inte mina argument.

Istället verkar han bli misstänksam. Kanske anar han att något inte står rätt till? Precis som på hemmaplan. Jag känner att jag snart tappar kontrollen. Den ständiga jakten på pengar börjar ta kol på mig. Men jag måste lyckas. Får inte tappa Sofie och barnen, jobbet, huset…

Situationen blir värre

Ytterligare några veckor passerar på samma sätt. Jakten efter pengar. Otaliga försök att hålla fasaden uppe. Både på jobbet och hemma. Mina kollegor har uppmärksammat att jag börjat göra allt fler fel. Att jag inte presterar som förr. Arbetsuppgifterna hopar sig och mina försök att hantera situationen blir allt mer desperata.

Så en dag knackar chefen på min axel. Han undrar ifall vi kan ses på hans kontor i eftermiddag. Kanske har han ångrat sig angående lönen? Timmarna passerar och jag blir allt mer exalterad. Äntligen får jag se några tusenlappar som kommer in på kontot istället för tvärtom.

Mötet utspelar sig dock inte alls som jag hade hoppats. Redan när jag kommer in genom dörren känner jag att någonting är fel. Vid slutändan av bordet sitter min chef och även en representant från HR. ”Det jag kommer att säga nu kommer troligtvis vara jobbigt att lyssna på”, inleds samtalet. Därefter är det mesta svart…

Det enda jag kan tänka på är känslan av ilska och vrede. Hur vågar de säga alla de här sakerna? Mitt förtroende för chefen, HR och hela företaget är just nu på noll. Det enda jag vill göra är att fly därifrån. Lämna allt och alla bakom mig.

Jag berättar att jag inte känner mig särskilt pigg och ber om att få åka hem för dagen. Det är okej, men innan det bokar vi in ett nytt möte imorgon bitti. Tankarna bara snurrar och jag vet att jag har en tuff natt framför mig.

Dagen efter

Morgonen efter kommer jag tillbaka till kontoret. Det är dags för ett nytt möte och jag känner hur hopplösheten och ångesten sköljer över mig. Efter en stunds samtal tar jag dock det tunga beslutet att berätta. Jag lägger alla korten på bordet och berättar om min situation.

Representanten från HR berättar om den hjälp som finns tillgänglig och att vi ska sätta upp en plan för att jag ska komma på fötterna igen. För första gången på länge känner jag en liten tyngd släppa från axlarna…

Redaktör & granskare: Åsa Yacoub, Kommunikationsansvarig