Spelberoende berättar: den långa vägen tillbaka

Detta är den tredje delen av en artikelserie som vi valt att kalla ”Spelberoende berättar”. En serie som baserar sig på verkliga händelser och som skildrar hur livet kan se ut för någon med ett spelberoende. Innan du fortsätter rekommenderar vi dig därför att läsa den första och andra delen:

• Del 1 – Spelberoende berättar: en vardag kantad av spel
• Del 2 – Spelberoende berättar: det stora nedslaget

Det har nu gått en tid sedan jag blev påkommen med mitt spelberoende. Tiden därefter har för det mesta varit tung, men äntligen börjar vardagen också fyllas med ljusglimtar. Även om de inte är många så börjar jag äntligen förstå att det finns ett hopp för framtiden. Ett hopp för mig. Men låt oss backa bandet litegrann…

Allt började med att chefen började ana oro. Jag blev därefter kallad till ett möte tillsammans med honom och en representant från HR. Min första reaktion på deras uttalanden var ilska och vrede. Det hela slutade med att jag åkte därifrån. Fly förbannad. Dock med ett inplanerat möte dagen efter.

När jag väl kom tillbaka dagen efter berättade representanten från HR, som jag numera vet heter Malin, att det fanns hjälp att få. Att vi skulle sätta upp en plan för att få mig på fötter igen. I det ögonblicket var det första gången på länge som jag kände en liten tyngd släppa från axlarna.

Jag som trodde att jag skulle få sparken. Istället möttes jag av ett otroligt stöd och engagemang från min arbetsgivare. Det kändes otroligt skönt. Att ha någon som brydde sig om mig och ville se mig lyckas.

Planeringen börjar

Redan i planeringsstadiet av min långa väg tillbaka fick jag lära mig att spelberoende sedan ett par år tillbaka är sjukdomsklassificerat. Att det har stora likheter med såväl alkohol- som drogberoende. Något som till en början fick mig att skämmas. Efter att tag kändes det däremot skönt. Allt var inte mitt fel. Jag är inte ensam med denna problematik.

Som ett nästa steg fick jag information om det program jag skulle genomgå. Ett program som b.la. skulle ge mig ökad kunskap om hur hjärnans belöningssystem fungerar och hur ett spelberoende utvecklas.

Utöver detta skulle jag även få hjälp med att hitta meningsfulla aktiviteter som är tänkta att ersätta spelandet, lära mig hantera och stå emot spelsuget, samt identifiera risksituationer bland mycket mer.

Halvvägs in i programmet 

Numera är jag halvvägs in i programmet och som tidigare nämnts börjar jag äntligen se ljuset i tunneln. Jag ska däremot inte sticka under stolen med att det har varit tungt och påfrestande. Att jag nästan har trillat dit igen. De där förbannade spelreklamerna tar nästan kål på mig.

Även på hemmaplan har det varit förhållandevis tufft. Jag och Sofie har haft våra duster. Hon hade till en början svårt att acceptera situationen. Att jag har spelat bort så mycket pengar. Ja, hon övervägde till och med att lämna mig. Vilket jag kan förstå. Det skulle dock ha tagit knäcken på mig.

Tankar på framtiden 

Även om den senaste tiden har varit en tämligen mörk berg-och-dalbana ser jag numera ljust på framtiden. Jag är hoppfull. Hoppfull om att jag i framtiden kommer att kunna hantera mitt spelberoende. För frisk kommer jag aldrig bli. Beroendet är någonting jag kommer att få lära mig leva med och hålla i schack.

En annan förhoppning jag har är att situationen mellan mig och Sofie ska bli bättre. Att jag ska kunna bygga upp ett förtroende igen. Utöver detta hoppas jag även kunna höja mina prestationer på jobbet. Att gå tillbaka till ett ”vanligt” liv helt enkelt!

Redaktör & granskare: Åsa Yacoub, Kommunikationsansvarig