”Jag var i desperat behov av något för att hålla den hotande ångesten på avstånd.”
Mina föräldrar hittade mig utslagen på sängen, kraftigt intoxikerad och med sönderbränd hud. Bredvid mig hittade de en påse med närmare två hekto marijuana.
Solsemester
Min far och mor var påtagligt stolta när de avslöjade sina planer att bjuda med mig, min syster och min dåvarande flickvän på en tvåveckors semesterresa till Thailand över jul och nyår. Själv var jag inte lika entusiastisk över två veckors påtvingad social samvaro men jag höll masken och anslöt mig till de stående ovationerna. Att tacka nej var naturligtvis inte ett alternativ. Faktum var att den förestående resan inkräktade högst betänkligt på mina egna planer för julledigheten, en Dionysosinfluerad tribut till de kemiska gudarna utan irriterande distraktionsmoment.
Med den skenbara förevändningen att jag skulle ansvara för att dokumentera denna ”fantastiska” resa beslöt jag mig för att införskaffa en videokamera. Kraftigt pillerpåverkad vinglade jag ut på stan och kom två timmar senare hem med Sonys värstingmodell. Att ikläda mig clownrollen och terrorisera mitt ressällskap med denna tjugofemtusenkronorspjäs skulle i alla fall erbjuda tillfällig flykt ifrån familjesamvarons tortyr.
I ett fåfängt försök att manifestera mitt ”kemiska” oberoende bestämde jag mig för att inte ta med mig några tabletter. Redan på Arlanda ångrade jag mig. Hetsad och irriterad gick jag direkt till taxfreebutiken och införskaffade två liter vodka och en limpa cigaretter. Därefter lät jag högdraget meddela att jag ämnade söka upp någon av avgångshallens barer och att övriga delar av ressällskapet var välkomna att ansluta när de behagade.
Väl framme vid bardisken svepte jag fyra åttor vodka på stående fot. Spriten brände hemtrevligt till i strupen och mitt överretade inre omslöts snart av ett skyddande bomullstäcke. Jag drog en djup suck av lättnad. När de andra väl började droppa in hade jag hunnit med ytterligare tre stora starköl och precis påbörjat den fjärde. Trots att ångesten fortfarande ruvade latent kände jag mig bättre till mods.
Första kvällen på hotellet satt jag för mig själv på balkongen och drack en halv liter taxfreevodka. Min flickvän hade gått och lagt sig tidigt och det var skönt att få dricka ifred. Jag minns inte hur jag kom i säng men när hon väckte mig och meddelade att det var dags för frukost var jag fortfarande kraftigt berusad. Irriterat lät jag henne förstå att jag skulle skippa frukosten och göra mig i ordning i lugn och ro. Så fort hon lämnat rummet tog jag några rejäla klunkar ur den halvdruckna vodkaflaskan. Sedan hämtade jag en flaska med apelsinläsk ur minibaren. Jag hällde ut hälften av flaskans innehåll i handfatet och fyllde på med vodka. Efter ytterligare några rejäla klunkar packade jag ner den preparerade läskflaskan tillsammans med badlakan, snorkel och cyklop samt min videokamera och begav mig ner till hotellreceptionen.
Efter en halvtimmes båtfärd var vi framme vid den omtalade stranden. Irriterad konstaterade jag att den gudsförgätna strandremsan av någon outgrundlig anledning inte begåvats med den obligatoriska strandbaren. Vilket jävla skitställe! Jag plågades av en sällsynt elak pulserande huvudvärk som gjorde mitt humör om möjligt ännu sämre. Efter några minuter i solen plockade jag fram min ”läskflaska” och klunkade girigt i mig hälften av innehållet i ett svep. Jag berömde mig själv för min framsynthet. När jag så skulle stoppa tillbaka den halvdruckna flaskan i strandväskan signalerade min flickvän att hon också var törstig. Helvete! Jag satt som ett gapande fån med flaskan i handen och kunde för mitt liv inte komma på hur jag skulle krångla mig ur situationen. När hon sträckte sig fram och resolut tog flaskan ur min hand gjorde jag inte ens motstånd.
En djup klunk och hennes ansikte förvreds i en kraftig grimas. Hon tittade på mig och skakade på huvudet med sorgblandad avsmak. Girigt nappade jag åt mig flaskan och stoppade ner den i väskan. Jävla moralkärring! Som tur var hade hon vett nog att hålla käft.
Flaskincidenten fick mig ur balans och jag kände mig olustig och jagad. I anslutning till stranden fanns emellertid en liten naturstig som mynnade ut i en annan strand. Denna strand inhyste enligt hörsägen både restaurang och bar. Perfekt för en hårt prövad man i desperat behov av lite lugn och ro! Under förevändning att jag var hungrig begav jag mig således iväg längs den lilla halvt igenvuxna stigen.
Tre timmar och ett tiotal öl senare kom jag i mitt dimmiga töcken fram till att det kanske var dags att återvända. Jag hade dock ingen lust att återigen beträda den snåriga och myggiga stigen. Med alkoholindränkt storvulenhet beslöt jag istället att engagera en av de båtägare som lojt stod och hängde vid bryggan. Jag skulle minsann återvända med stil. En ung man, iklädd baseballkeps och en urtvättad t-shirt med motiv i form av en gröngrå cannabisplanta, åtog sig uppdraget att köra mig tillbaka till Riley Beach. När vi lämnat stranden på behörigt avstånd drog han några djupa bloss på en imaginär cigarett, himlade med ögonen och pekade sedan på mig. Jag nickade ivrigt. Även om marijuana inte tillhörde mina favoriter så var jag inte i en situation att vara kräsen. Jag köpte upp hela hans lager.
Väl framme slogs jag av den obehagliga insikten att det här alls inte var samma strand som jag lämnat fyra timmar tidigare. Den unge mannen bedyrade emellertid att det här var den enda Riley Beach som existerade. Jag genomfors av en släng av dåligt samvete. Vid det här laget undrade de nog var jag höll hus. Efter en desperat mobilisering av mina spritmarinerade hjärnceller beslöt jag mig för att åka tillbaka till hotellet och möta dem där. Efter en stunds prisförhandlande begav vi oss av mot Aou Nang.
Närmare två timmars båtfärd utan något att dricka hade gjort att den angenäma berusningen klingat av. Nu kände jag mig bara däst och modstulen och den molande huvudvärken hade återkommit i oförminskad styrka. Jag var i desperat behov av något drickbart för att hålla den hotande ångesten i på avstånd. Ett par whiskey och några snabba öl i hotellbaren rådde bot på den mest akuta abstinensen. Jag vinglade fram till receptionen och begärde ut rumsnyckeln. Efter några minuters gestikulerande och kacklande på knagglig engelska lyckades receptionisten få mig att förstå att nyckeln redan hämtats av en blond kvinna som emellertid nyss hade lämnat hotellområdet. Irriterat begärde jag istället ut nyckeln till mina föräldrars hotellrum. En hel dags drickande i brännhet sol tog ut sin rätt och i samma stund som jag lade mig på sängen föll jag i djup sömn.
Mina föräldrar hittade mig utslagen på sängen, kraftigt intoxikerad och med sönderbränd hud. Bredvid mig hittade de en påse med närmare två hekto marijuana. Medan jag sov ruset av mig hölls krigsråd. Min flickvän lättade sitt hjärta och delgav mina föräldrar ”den verkliga bilden”, något som jag med hot och tandagnisslan lyckats förhindra i flera år. När jag väl vaknade rådde det djup förstämning. Min mor var rödgråten, min syster var förbannad och min far konstaterade på sävlig norrländska att vi nog måste prata om det inträffade. Den enda som verkade samlad var min flickvän. Hon var lättad över att äntligen få dela sin oro med någon. Själv var jag om vartannat förbannad, förvirrad och ledsen. Jag grät och skrek och bedyrade att jag minsann hade situationen under kontroll.
De följande två veckorna var ett helvete och vetskapen om att jag effektivt hade förstört den efterlängtade semestern malde inom mig. Efteråt har jag insett att den katastrofala resan faktiskt framkallade en första liten spricka i den monumentala förnekelse som i åratal effektivt hindrat mig från att se min situation sådan den egentligen var. En spricka som successivt vidgades under ytterligare två års självförnedrande supande och knarkande och till slut ledde till att jag sökte hjälp.
Nykter och drogfri sedan flera år har jag ännu inte förmått mig titta igenom de videoband som förevigar delar av mina första två dygn på Thailändsk mark. Jag har dem emellertid i säkert förvar för framtida bruk.