”Vadå alkoholproblem? Jag var ju framgångsrik i jobbet och en duktig idrottsman.”
Hela livet är en fest, full fart framåt! Nyss fyllda 30 år, framgångsrik programledare i radio och med alla yttre tecken på framgång, men med fullständigt kaos i privatlivet. På samma gång panikångest och en växande känsla av maktlöshet inför det faktum att jag inte kunde sluta dricka alkohol trots alla fruktansvärda konsekvenser som höll på att förstöra mitt liv fullständigt. Jag fick hjälp att tillfriskna från alkoholism och brinner för att kunna hjälpa andra människor med samma sjukdom att tillfriskna och gå vidare i livet
Mitt förhållande till alkohol
Att mitt förhållande till alkohol var ”lite eget” förstod jag redan under tonåren, men eftersom det var fler än jag som somnade, gjorde bort sig och vaknade på fel ställen så var det inget jag tänkte närmare på. Redan första gången jag kom i kontakt med alkoholen så fastnade jag, den gjorde något för mig som inget annat kunnat göra! På några minuter blev jag glad, utåtriktad, kärleksfull och fick ett självförtroende utan dess like. Och detta bara genom att ta några djupa klunkar ur ett glas.
Ganska snabbt så blev alkohol min universella lösning på det mesta här i livet. Alkohol fungerade mot allt! Tristess, vardag, räkningar, kärleksbekymmer och dålig självkänsla eller irritation.
När det sedan visade sig, vartefter åren gick, att alkoholen skapade problem istället för att lösa dem och att det inte längre gick att fly så var det redan för sent. Jag valde inte själv längre vare sig när eller hur mycket jag skulle dricka. Drickandet eskalerade utan att jag kunde bromsa utvecklingen.
Förhållande efter förhållande kraschade och trots att jag befann mig bland människor jag tyckte om kände jag mig ensam, isolerad och utanför. Alkoholen fick fungera som min tröstnapp.
Vadå alkoholproblem? Jag var ju framgångsrik i jobbet och en duktig idrottsman. Alkoholister hade röda näsor, satt på parkbänkar och hade inget jobb att gå till.
Efter en händelse som höll på att kosta mig jobbet gick jag till sist med på att söka hjälp. Till slut förstod jag att trots att jag inte satt på någon parkbänk, så var jag lika mycket alkoholist som dom på ”bänken”. Det enda som skiljde mig från dom var att jag hade fått hjälp i tid.
För mig var det viktigt att få kunskap om att alkoholism är en dödlig sjukdom som dock är behandlingsbar, något som jag är ett levande bevis på idag.