Från Svenssonliv till helvetet på några månader

Flera av er kunder kommer säkerligen ihåg Anatoli som under ett antal år arbetade som chefshandledare på L&S. Anatoli var en synnerligen uppskattad person både bland kunder och medarbetare. När han för närmare fyra år sedan avslutade sin anställning var vi många som var ledsna. Vi är oerhört glada över att nu ha förmånen att välkomna honom tillbaka. I denna artikel delar han med sig om vad det var som hände och hur han slutligen tog sig tillbaka till livet. En skakande berättelse som illustrerar kraften i beroendesjukdomen och påminner om att ni som arbetsgivare faktiskt bidrar till att rädda liv när ni agerar på oro för en medarbetare.

Anatoli berättar
Jag blir nykter och drogfri som mycket ung, knappt tjugo år gammal, genom en tolvstegsbehandling. Eftersom jag hade hamnat snett tidigt är jag tvungen att lära mig nästan allt från början. Relationer med andra människor. Ta ansvar i vardagen. Jobb. Kärleksrelationer. Jag är nybörjare på det mesta, men efter några år har jag byggt upp mitt liv och är för första gången en del av samhället. På ytan är det ingenting som skvallrar om mitt förflutna. Jag presterar bra på jobbet och lever i en samborelation. På fritiden går jag på självhjälpsmöten för att ”ta hand om” mitt beroende.

Drömjobbet
Jag minns dagen när en kompis från självhjälpsmötena berättar om företaget där han jobbar, ett företag som hjälper arbetsgivare med att hantera beroendeproblem.  I mina öron låter det helt fantastiskt. Själv jobbar jag på en större vinimportör, inte det mest självklara valet med tanke på min historia, men jag trivs och är bra på mitt jobb. Men när jag får chansen att komma på intervju på Ljung & Sjöberg, som företaget heter, tvekar jag inte en sekund.

Göra skillnad på riktigt
Jag har några fantastiska år på L&S. Vi är ett tight team och vi jobbar hårt för att ge våra kunder och klienter bästa möjliga hjälp. Jag går igång på att ge service utöver det vanliga och det händer ofta att jag sitter i samtal med kunder både på kvällar och helger. Och på daglig basis känner jag att jag är en del av något viktigt, tillsammans med våra kunder bidrar vi högst påtagligt till att människor med en dödlig sjukdom får hjälp.

En pockande tanke
Men så smyger sig någonting på. Tanken har funnits där i bakhuvudet under flera år, men jag har alltid skjutit undan den. Nu dyker den upp oftare och oftare. Och nu kan jag klä den i mer kunskap. Jag känner till hur diagnoskriterierna är utformade och vet att beroendediagnosen bara kan ställas av en läkare eller psykolog efter en rigorös utredning. Diagnosen kan däremot inte ställas efter ett kort samtal med en behandlingsassistent med oklar utbildningsbakgrund, som var fallet när jag kom in i behandling. Och så var det ju drogerna och umgänget som ställde till det. Alkoholen hade egentligen aldrig varit ett problem. Jag går i terapi hos en psykolog som ger tyngd åt mina tvivel. Han är övertygad om att jag inte är beroende, utan bara har hamnat lite snett i ungdomsåren.

Hitta ”rätt” sanningar
I media saluför flera framstående personer inom Beroendecentrum Stockholm idén att alkoholberoende individer faktiskt kan lära sig dricka normalt. Jag läser allt jag kan komma över på temat, både artiklar och forskningsrapporter. Tolvstegsmetodens förespråkande av helnykterhet framstår både som föråldrad och felaktig och jag letar online efter kritik och ifrågasättande.

Feldiagnosticerad och berövad livets goda
Jag är nu övertygad om att jag har blivit ”feldiagnosticerad” och dessutom tvivlar jag på att helnykterhet är den enda vägen för individer med beroende. På jobbet känns det som om jag arbetar efter ett synsätt som jag inte längre står bakom. Jag berättar om mina tvivel för min chef och hon gör allt för att få mig på andra tankar. Jag låtsas ta in vad hon säger, men i själva verket har jag bestämt mig. Det känns i alla fall bra att hon kämpar så hårt för att ha mig kvar. Jag låter det pågå ett tag, men så säger jag upp mig.

En skummande öl blir en spruta amfetamin
För första gången på många år sitter jag med en skummande öl framför mig. När jag för glaset till munnen hurrar vännerna som sitter runtomkring mig. De är sedan länge invigda i hur jag snärjts i tolvstegsrörelsen sektliknande tentakler. Hur jag under många år levt med en falsk beroendestämpel som pådyvlats mig och begränsat mitt liv. Vem vill inte fira en sådan frigörelse? Min sambo är inget undantag. Efter två öl går vi hem tillsammans.

Jag dricker några gånger till utan att bli berusad eller ställa till med något och är nöjd över att ha bevisat att jag haft rätt. Droger ska jag såklart inte röra och om jag skulle se minsta tecken på att jag tappar kontrollen med alkoholen så är jag helt säker på att jag kommer att bryta direkt.

Någon vecka senare tar jag ett bloss på en joint som skickas runt. I stunden förefaller det helt naturligt. Och när jag några månader senare sitter med en spruta amfetamin i armen är jag fortfarande inte beredd att erkänna för mig själv att jag hade fel.

Det moraliska förfallet
Nu börjar en närmare tre år lång resa rakt ner i avgrunden. Jag skulle kunna fylla många sidor med allt jag ställer till med under dessa år, men nöjer mig med ett axplock. Inget kan konkurrera med drogerna. Det dröjer inte länge förrän jag lämnar både sambo och bostad. Snart förlorar jag dock lägenheten dit jag flyttat. När jag inte har någonstans att ta vägen flyttar jag hem till min mamma. Jag lönar hennes kärlek med att gång på gång lura av henne pengar. Pengar som jag säger ska gå till mat, SL-kort, läkarbesök och att betala skulder, men som oavkortat går till droger. Vid ett tillfälle stjäl jag en större summa pengar som hon har sparat ihop för att bjuda sin man på en resa på hans sextiårsdag. Till slut slänger hon i alla fall ut mig, vilket jag är väldigt tacksam för idag.    

Vapen i baksätet
Jag stjäl också pengar från min arbetsgivare och av andra familjemedlemmar. Vid ett tillfälle blir jag hämtad av polisen på arbetsplatsen. Rutinmässigt kör jag bil både full och påtänd. Och i baksätet på bilen har jag vapen. Idag får bara tanken på alla dessa vansinnesfärder marken att gunga under mina fötter. Tänk om jag hade kört på någon? Skadat en annan människa för livet eller rent av dödat någon. Jag blir tårögd av tacksamhet över att inget har hänt. Till slut åker jag i alla fall fast för grovt rattfylleri och förlorar körkortet.

En mörk plats
Under de knappt tre år jag dricker och tar droger gör jag flera halvhjärtade försök att bli nykter och ordna upp mitt liv. Jag erbjuds hjälp både av min före detta arbetsgivare och flera andra, men jag är inte där. Jag säger alla de rätta sakerna, men det är bara läpparnas bekännelse. På djupet har jag inte gett upp. Det är fortfarande mitt ego som håller i styrspaken. Men till slut krossas illusionen. Jag har förlorat det mesta. Min flickvän, kontakten med familjen, jobb och boende. Och jag har skulder på närmare en miljon som ligger hos kronofogden, vilket innebär att jag kommer att få leva på existensminimum under lång tid framöver. Men framförallt har jag förlorat all självrespekt. Jag är ett ömkligt kräk och jag föraktar varenda cell i min kropp. Och just där händer det. Jag är beredd att böja på nacken och göra vad som helst för bli nykter och återerövra en gnutta självrespekt.

Att komma hem
Jag vet att Sarah, som är VD på Ljung & Sjöberg, har satsat på mig och att hon var väldigt illa berörd när jag valde att sluta min anställning för att kunna dricka. Trots det har hon hållit kontakten med mig under mitt återfall. Nu när jag har varit nykter ett tag är steget inte så stort att kontakta henne. Hon uttrycker omedelbar och genuin glädje över att jag hör av mig, vilket befriar mig från den skam jag ändå brottats med. När vi har haft kontakt några månader vill hon bjuda mig på middag. Vi ses på en restaurang och hon har sin ettåriga dotter med sig som på ett välkommet sätt tar en del fokus från mig. När vi rundar av kvällen har vi kommit överens om att jag ska komma tillbaka till L&S i rollen som kundansvarig. Jag är varm inombords. Det känns som om att komma hem.

Redaktör och granskare: Åsa Yacoub, Kommunikationsansvarig