Anonym


"Ingenting smörjer förträngningsmaskineriet så effektivt som lugnande tabletter!”".

Så länge jag var påverkad kunde jag hålla vilken obehaglig känsla som helst på armlängds avstånd. Tablettdimman gjorde mig samtidigt orkeslös att på allvar ta itu med mitt arbete.

 

Inkompetens

Jag hade precis fått ny anställning och var nu en av ett tiotal programmerare på det ambitiösa och snabbt växande IT-företaget. Tydligen hade jag lyckats göra ett gott intryck under anställningsintervjun, för min ingångslön var högre än många av mina kollegors. Vad min nya arbetsgivare dock inte visste var att jag sedan några år tillbaka satt fast i ett kraftigt beroende av alkohol och lugnande tabletter. Därtill hade jag effektivt lyckats dölja det faktum att jag inte på långa vägar hade den kompetens som arbetet krävde.

Vid en ytlig besiktning framstod jag nog som en ganska normal ung man; 26 år gammal, akademisk utbildning, lägenhet på Gärdet, jobb i IT-branschen och en städad och artig framtoning. Men jag var en bluff! Mina universitetsstudier var oavslutade, lägenheten var min systers och bakom min försynta, välkammade fasad mullrade ett stort, skört och frustrerat ego. Faktum är att jag led av något slags infantilt, narcissistiskt storhetsvansinne! Jag hade en stark känsla av att jag egentligen var ämnad för något stort. Jag kände mig fruktansvärt underskattad av den värld jag levde i. Människor i allmänhet var i mina ögon irrationella, egoistiska och banala. De begrep inte min storhet och jag upplevde att jag dagligen kastade pärlor åt svinen! Jag kunde inte förlika mig känslomässigt med att behöva delta på deras villkor i vad jag uppfattade som ovärdiga och meningslösa trivialiteter. Jag kände ingen entusiasm överhuvudtaget för mitt jobb, eller någonting annat heller för den delen. Det enda jag egentligen ville göra var att sitta hemma ensam och dricka.

Initialt kunde jag maskera min bristande produktivitet som en naturlig följd av anpassningen till en ny arbetsplats. Men på lite längre sikt insåg jag att fasaden inte skulle kunna upprätthållas. Utöver mina bristfälliga kunskaper i programmering var jag ofta bakfull och dessutom konstant påverkad av lugnande tabletter. Jag kom ofta för sent på morgonen och var i regel den som lämnade kontoret först. Jag gjorde mitt bästa för att dölja hålen i mina tidrapporter, men i efterhand kan jag bara dra slutsatsen att min chef inte hade särskilt mycket koll på sina anställda, i alla fall inte på mig!

Ofattbart nog blev jag efter några månader tilldelad ansvaret för ett större projekt. Nu skulle jag inte bara stå för den tekniska implementeringen, något som jag dittills hade klarat hjälpligt tack vare en kollegas välvilja, utan även sköta kontakten gentemot kund och ansvara för projektet i stort. Allt detta innebar en ovälkommen fördubbling av min arbetsbörda.
Projektet blev en fullständig katastrof! När deadlinen närmade sig hade jag endast mäktat med att producera ett tomt skal. Av rädsla för att avslöja min inkompetens upprätthöll jag dock skenet av att allt gick enligt planerna, samtidigt som jag förträngde de annalkande konsekvenserna. Ingenting smörjer förträngningsmaskineriet så effektivt som lugnande tabletter! Så länge jag var påverkad kunde jag hålla vilken obehaglig känsla som helst på armlängds avstånd. Tablettdimman gjorde mig samtidigt orkeslös att på allvar ta itu med mitt arbete.
När projektet till slut havererade fick jag en skarp reprimand av chefen. Jag hade orsakat både kostnader och allvarlig skada på företagets varumärke. Obegripligt nog fick jag behålla min anställning. Efter ytterligare några månader av loj improduktivitet sa jag upp mig.