Anonym


"Jag var besatt av att upprätthålla en ”framgångsrik” och ”snygg” fasad.".

Vid första anblicken var det alltså inget som avslöjade att jag satt fast i ett accelererande alkohol- och drogberoende. Skrapade man lite på ytan framträdde dock en långt mindre smickrande bild.

 

Fasad

Vem skulle kalla mig alkoholist och narkoman när jag promenerade på Birger Jarlsgatan, välkammad, med oklanderlig solbränna och klädd i mörk kostym av senaste snitt? Uppväxt i en harmonisk och välbärgad familj i Danderyd, med civilekonomexamen från Handelshögskolan, välbetalt jobb i finansbranschen, ny bil och lägenhet i innerstan framstod jag på ytan som en framgångsrik och ambitiös ung man. Om än med ett stort och skört ego och en aning skruvade värderingar, men utan tvekan en man som hade koll på läget och visste vad han ville. Vid första anblicken var det alltså inget som avslöjade att jag satt fast i ett accelererande alkohol- och drogberoende. Skrapade man lite på ytan framträdde dock en långt mindre smickrande bild. Min dygnskonsumtion uppgick vid denna tidpunkt till 30-40 lugnande tabletter, en halv till en liter sprit och något gram amfetamin eller några ecstasytabletter. Jag var besatt av att upprätthålla en "framgångsrik" och "snygg" fasad.

När jag ser tillbaka på de sista åren av mitt liv som alkohol- och drogberoende förvånas jag av att det tog så lång tid innan min arbetsgivare reagerade. Min korttidsfrånvaro var skyhög. Jag tog ut så mycket semesterdagar i efterhand att semestern var slut långt innan året. Ofta dök jag inte upp på kontoret förrän vid tiotiden och stängde då in mig på rummet fram till lunch. Det hände ofta att jag missade möten eller försvann från kontoret utan att meddela någon att jag gick. På grund av alla lugnande tabletter jag tog hände det till och med att jag somnade på möten. Jag minns att min chef hittade mig i det närmaste okontaktbar med huvudet vilande på tangentbordet en eftermiddag.

Å andra sidan hade jag blivit mycket skicklig på att ljuga och manipulera. I själva verket hade chefen vid upprepade tillfällen uttryckt oro över mitt psykiska mående och vid något tillfälle uttryckligen frågat om jag hade alkoholproblem. Naturligtvis hade jag med emfas nekat till allt vad alkohol- och drogproblem hette. Med väl valda ord hade jag förklarat att jag bitvis hade det jobbigt på det privata planet med sömnsvårigheter och ångest som följd. Min favoritåkomma var blödande magsår som jag flitigt utnyttjade för att förklara kortare och längre frånvaroperioder. Denna diagnos var oantastlig eftersom alla ju visste att magsår ofta uppstod i samband med stress. Vem kunde ifrågasätta mig när jag arbetat så hårt att min hälsa blivit lidande?

Jag hade cirka 20 olika läkare som jag besökte regelbundet för att få mitt behov av lugnande tabletter tillgodosett. Visst, jag var inte stolt över att ta sjukvårdens resurser i anspråk för att prångla ut piller, men jag tvekade aldrig att göra vad som krävdes för att få vad jag behövde. Jag lärde mig snabbt att det var lätt att ljuga obesvärat för en läkare och inte framstå som desperat om jag tog en "lagom" dos lugnande tabletter innan besöket. I god tid innan förråden sinade bokade jag således in ett stort antal läkarbesök. Sedan påbörjade jag min Eriksgata bland innerstadens läkarmottagningar. Genom idogt fältarbete blev jag med tiden anmärkningsvärt skicklig på att utverka narkotikaklassade läkemedel från seriösa såväl som mindre seriösa läkare. När det sen var dags att hämta ut "godsakerna" spred jag ut uttagen på ett stort antal olika apotek. Att jag ofta var borta större delen av arbetsdagen för att införskaffa piller reflekterade jag inte ens över och uppenbarligen inte heller min arbetsgivare, som snällt betalade ut ersättning för de enorma mängder apotekskvitton som jag då och då lämnade in till personaladministratören.

Ett annat problem var att jag, om än högst tillfälligt, skärpte till mig varje gång chefen uttryckte sin oro och såg till att prestera på topp ett tag, vilket han i all välmening tog som ett tecken på att jag hade situationen under kontroll. Situationen hade dock gått mig ur händerna för länge sedan, men det skulle ta ytterligare två år innan jag äntligen kunde medge det själv och ytterligare att tag innan min arbetsgivare förstod det. När jag slutligen kollapsade stod de handfallna och visste inte hur de skulle tackla situationen.