Martin Sjöberg, kundansvarig, har bland annat arbetat med chefsrekrytering. Martin är civilekonom och beteendevetare från Vrije Universiteit Brussel och Boston University.


"Kontoret var en sambandscentral för mina droginköp".

Kokainet och heroinet kostade mig så när livet, karriären och möjlighet till ett lyckligt och anständigt liv. För min första arbetsgivare efter universitetsexamen blev min tid på företaget mycket dyrbar. Snart elva år efter att jag genomgick behandling för alkohol- och drogberoende lever jag idag ett fullgott liv med ett roligt och meningsfullt arbete och fyra fantastiska barn.

 


Om heroin, kokain och en "ambitiös" konsult

Jag kunde inte för mitt liv känna igen kvinnan framför mig eller förstå var jag befann mig. Svetten rann och det var svårt att få ner tillräckligt med syre i lungorna. Det verkade som om talcentrum i hjärnan kollapsat - jag såg att kvinnans mun rörde sig men förstod inte ett ord av vad hon sa. Paniken var total, men min drift att till varje pris undvika att avslöja min förvirring fick mig att hålla färgen. Det var tydligt att jag befann mig i något slags arbetssammanhang – jag hade ju min nyaste kostym på mig. Efter ytterligare några sekunder lyckades jag sansa mig så pass att jag faktiskt kände igen vårt konferensrum. Nu förstod jag! Det handlade antingen om ett möte med en uppdragsgivare eller en intervju i något rekryteringsuppdrag. Jag visste inte ens vilken veckodag det var.
Rationaliseringsmekanismerna kickade in. Om det hade handlat om en uppdragsgivare så skulle jag väl ha känt igen henne. Det måste vara fråga om en intervju med någon kandidat i ett rekryteringsuppdrag och då var det hela inte så allvarligt. Men å andra sidan, det kunde ju vara ett möte med en ny uppdragsgivare som jag inte kände igen.

Fan, jag behövde få i mig något! Efter att inte särskilt diskret ha känt efter i fickan hittade jag foliet. Bra, det fanns fortfarande heroin på lager. Annars hade jag varit tvungen att slänga mig iväg till Gare du Nord mitt i eftermiddagsrusningen.
Inne på toaletten vecklade jag ut foliet. Rutinerna satt i ryggmärgen. Snabbt rullade jag ett perfekt sugrör av en bit folie. Därefter eldade jag med cigarettändaren under foliebiten med det bruna pulvret. Då pulvret började omvandlas till en sörja som liknade farinsocker kunde jag äntligen börja dra in de ljuva ångorna. Någon minut senare kände jag hur lugnet lade sig som en bomullsliknande slöja över mitt jagade inre – återigen vällde energi, kärlek och liv in i min kropp och sargade själ. Befrielsen var fullständig, "hjältinnan" svek mig inte heller denna gång!

Under de följande fjorton månaderna av min anställning på detta företag i Bryssel hade jag en tydlig dold prioriteringsordning – alkoholen och drogerna kom först i alla lägen. Drogerna var mitt syre och jag kunde inte fungera utan dem.

Från dag ett på detta arbete var jag en produktivitetsmässig katastrof som dessutom rutinmässigt ägnade sig åt kriminella aktiviteter. Livet "runtomkring" drogerna krävde också sin tribut i form av langare som kom "på besök" på kontoret, överdoser, nattliga bilfärder till Rotterdams hamn och avbrutna kundmöten. Det hände till och med att jag satt och somnade framför kunder. På kort tid förlorade jag också flera viktiga uppdragsgivare.

Min chef Erica hade signalerat att hon var mycket nöjd med mig, men att hon var orolig för att jag arbetade för mycket. "Akta dig så att du inte går in i väggen Martin", hade hon sagt vid upprepade tillfällen. Vad hon inte märkte var att jag var en mästare på att få mitt arbete att se ut som mer än det i verkligheten var och att kontoret framförallt utgjorde en sambandscentral för mina droginköp. Rekryteringsföretaget hade gjort sin sämsta rekrytering någonsin.